Jag är så lycklig. Det har liksom sjunkit in nu, jag är inte bara gravid, jag väntar barn. Ett alldeles eget litet barn.
En dröm som så många har, att få ha ett eget litet knyte, den drömmen har slagit in hos mig. Helt oplannerat och kanske lite "för tidigt". Men det är liksom en helt annan grej nu - nu säger jag inte till människor som inte vet om att jag är gravid att jag är gravid, jag säger att jag ska få barn i mars.
Det låter så konstigt, så ovant, men ändå rullar dom orden av min tunga som det vore det naturligaste i världen.. och när jag tänker efter, det är det ju! Jag SKA ju bli mamma, jag ska inte bara gå runt med en bebis i magen, utan jag ska uppfostra en egen individ här i mitt hem! Det är så spännande.  

Jag har suttit och läst igenom en massa "bebis vecka för vecka" sidor och har fått reda på att från och med idag så räknas inte bebisen som ett foster om det föds, utan som ett barn. Och det finns en chans att den skulle överleva om den föddes just nu. Det är ju inget vi hoppas på att den gör - men det är så häftigt att veta att den har utvecklats såpass mycket redan. Min sambo är väldigt ivrig och pratar med lillen, pratar om hur han längtar efter förlossningen och han frågar ofta, upprepade gånger vad han ska göra när det är dags. Ni känner ju inte mig eller honom IRL, men han har aldrig visat såna här mjuka känslor innan. Han känner på magen och buffar i hopp om att lillen ska buffa tillbaka, och när han lyckas ger han mig ett barnsligt stort leende, och jag kan säga att jag blir kär i honom på nytt varje gång han gör det. Varje gång han nämner vårat barn som sitt, så värmer det mig och påminner mig om vilken tur jag har. Jag har ju bebisens pappa kvar i mitt liv, en tanig 20 åring som "kastar bort sitt liv" frivilligt. Det är något unikt och väldigt vackert gjort av honom. Han har växt från en ung man till en vuxen framför mina ögon sen vi gjorde testet, och det är för mig lika facinerade och häftigt som att veta hur bebisen utvecklas.   

Jag har ingen ork att skriva mer.. men det här är mina tankar just nu. Att jag har tur att jag har allting som jag har. Jag älskar er också, förresten. Så ni vet det. Hoppas ni har det lika bra som mig!

Förlåt återigen för jag inte orkat blogga. Jag visste inte att man kunde bli SÅHÄR trött när man var gravid. Men tji fick jag, för nu går dagarna mest ut på att sova. Haha!
Men idag tänkte jag svara på några av dom frågor jag fått in anonymt från flera håll, för att jag vill liksom ha det ute så att alla förstår MIN åsikt om allting. Tack för att ni orkar med mig, än en gång.

Varför valde du att behålla om du upptäckte din graviditet så tidigt?
För mig fanns det inget, "nu tar vi bort det, det är inte ett liv än". Det var ett liv - mitt barns liv, redan från dag ett, i mina ögon. Jag skulle aldrig ha kunna levt med mig själv om jag tagit bort det bara för jag var ung. För skulle jag tagit bort det för att jag var för ung - skulle jag inte tagit bort det för MIN skull utan för vad andra tyckte om mig, och det är inte rätt enligt mig.

Vad tycker du om abort?
Nu är det här min alldeles egna åsikt, och jag säger inte att det här är RÄTT åsikt, utan det är min. Du får gärna göra en abort för det är DITT liv. Men jag personligen skulle aldrig kunna ta död på något som har ett hjärta som slår. Jag skulle inte kunna leva med mig själv efteråt, för mig är det mord. En dålig ursäkt för att slarva med skydden, en backup plan som INTE borde finnas om det inte är för t.ex våldtäckt. Men, som sagt, det är ditt val ändå.

Hur förbereder du dig för förlossning, är du inte rädd att något ska gå snett och "inte ingå i planen"?

Jag har kollat på tusentals förlossningsvideos och avslappningsvideos. Jag är lite nervös, men peppad! Jag vill att det ska bli den bästa upplevelsen i mitt liv även om det inte blir som jag tänkt mig, och jag tänker kämpa för att det ska bli så. Vad gör smärtan när man får träffa sin lilla knodd?  Och vad SJUTTON gör en ändrad förlossningsplan - så länge man får ut ungen i ett stycke? haha!

(Just dom här tankarna förbereder mig väldigt mycket.) :)

Vad är det bästa (och sämsta) med din graviditet?
Jag är så trött och irriterad att jag skulle kunna jämföras med en vresig bondkatt och HUNGRIG som femton vargar, haha. Men att känna regelbundna sparkar och se förlossningsdatumet komma närmare är det bästa, och vetskapen att det växer ett barn där inne. Och inte vilket barn som helst sen! Utan MITT barn.   

Har du och din bebis någon "egen låt än"?

Hen sparkar järnet till Ocarina of time's "Zelda's lullaby", så det är nog våran låt. :)

Nu orkar jag faktiskt inte svara på mer frågor.. men här är LIITE att läsa fram tills nästa inlägg. Puss!

 
Här är hen. Våran lilla knodd. Hen är beräknad 2 mars, 2015. Vilket innebär att jag är en dag tidigare än vad jag räknat ut! Får se om hen vill komma ut då, eller om hen kommer ut någon vecka efter beräknat förlossningsdatum.   

Allt såg bra ut och hjärtat slog hårt och friskt i bröstet på hen också - vilket var en enorm lättnad. Finns inte ett fel eller några tecken på missbildning. Gissa hur glad jag blev? jag har ju råkat få i mig 2 ipren - jag fick nämligen höra av en idiotisk barnmorska på 1177 att det var okej att äta, för jag ringde och frågade när jag tappat bort förpackningen och bruksanvisningen... det visade sig senare att det INTE var okej och att det kunde skapa missbildningar. Jag var jätterädd dom här veckorna innan ultraljudet, men nu känns allt lugnt igen (och nu ska jag undvika Ipren..)! 

Könet kunde vi tyvärr inte få reda på för våran herre (eller fröken) ville inte visa sin rumpa alls - hen vände sig och vred sig så fort ultraljuds-kameran hamnade i närheten. Haha! Men det spelar ingen roll vad det blir, jag är glad att hen är frisk och att hen kommer ut det datum som var tänkt. Även om det var en dag tidigare.   

Nu kommer jag uppdatera bloggen lite oftare.

Tack och hej!   

Jag har suttit på min laptop (sittandes i sängen, inbökad bland alla våra kuddar). Jag satt och hade ett halvt vansinnighetsutbrott på Farmville 2 (som inte ville ladda) när jag kände något liksom "rulla längs magen" på insidan, längst ner närmast laptopen, men jag ignorerade det (i tron om att jag inbillade mig) men det hände igen, så jag bestämde mig för att titta ner och jag fick SE första sparken samtidigt som jag kände den! 

Jag visste att våran liten var pigg & stark men jag trodde aldrig jag skulle få känna första sparken och även se hur det rörde sig på UTSIDAN. Stolt mamma här ju. Dessutom så sparkade hen till Green day's "homecoming" så den har lika bra musiksmak som mig.. yay!  

Jag har ingen aning om varför jag alltid glömmer bort att blogga när jag väl startar en blogg. Kanske är det för jag är en sån perfektionist (det kombinerat med ADHD:n), vilket gör att jag måste ha perfekta inlägg med en bra grund och utgång, annars stör jag mig på inlägget och tar bort det efter ett par minuter. Jag är en ganska tråkig bloggare, eller hur? haha!

I övrigt har jag nu börjat kolla på bebiskläder själv - jag har inte velat köpa något för tidigt, har varit jätterädd för missfall, men nu känns det mer accepterat och lugnt att köpa. Känner ni mig vet ni säkert att jag ÄLSKAR söta och egna kläder, tänk er nu hur jag är med bebiskläder? haha. Jag fick min mamma att köpa en panda-sweatshirt bodie åt mig, för jag tjatade om den och har för tillfället inte en krona kvar på kontot (har köpt hem en massa mat.. haha, jag äter nog för mycket). 

Här är bodien:

http://www.hm.com/se/product/28607?article=28607-A

Jag har faktiskt inget annat att skriva om såhär, är jättetrött och ska bara göra nudlar åt mig själv och sedan gå och lägga mig, haha. Men jag har åtminstone varit en duktig kicka och uppdaterat bloggen.. utan att radera inlägget!

Två rosa streck. Redan efter en halvminut (av dem 5 minuterna det tar för att visa korrekt svar) så visade testet positivt. Jag och min sambo hade köpt testet en vecka efter beräknad mens. Som man ska göra, men jag hade förväntat mig ett negativt test och att jag skulle ha någon form av cysta - inte en bebis växande i mig.

Vi behövde inte diskutera värst länge för att komma fram till ett gemensamt svar - jag skulle aldrig kunna genomgå en abort och han ville gärna bli pappa. Även om det var lite tidigt så kändes det i bröstet - vi var redo. Vi visste vad det innebar att ha en baby, vi har inte gett oss in på detta och tror att det kommer bli lätt. Det vet vi att det inte blir,

men samtidigt vill vi inte heller att det ska vara lätt, för att vara en familj innebär att man ska ta sig igenom sånt och komma ut på andra sidan - starkare än man var från starten.

Jag berättade för min syster först, som berättade för min mamma (jag bad henne att göra det) och dom accepterade det nästan på en gång. Min syster har själv fått barn tidigt och stöttar mig genom detta helt & hållet - precis som min mamma gör, trots att hon var lite skeptisk till att börja med så är hon nu den som samlat ihop en hög med babykläder (vilket jag inte vågat i dom tidigare veckorna). 
Det var väl snarare på pappa-fronten det tog emot. Han har accepterat att vi tänker behålla, men han stöttar mig inte och tycker inte sig ha något att göra med sitt blivande barnbarn. Vilket jag tycker är helt okej, jag har ingen god relation med min far och jag vill inte egentligen att han ska träffa mitt barn i framtiden då han har sådana alkohol problem.

Nog om det, min sambos föräldrar accepterade det hela snabbare än min familj gjorde och det var officellt. Vi skulle bli föräldrar!

Just nu är jag i vecka 19 (18+1), och trivs som fisken i vattnet. Jag har inte haft någon vidare jobbig början på graviditeten, allt har flytit på och jag känner mig mentalt redo för det som ligger framför mig.

Det här är min vardag som blivande tonårsförälder. Det är en jobbig resa - men jag är här för att bevisa att har man gjort beslutet, så kan man ta sig igenom den.

- Tills vidare!